Jag är så stärkt av dagens berättelse och magiska kvinna. Varför det är så viktigt att fortsätta sprida denna metod. Att ge dessa nycklar som öppnar upp den inneboende förmågan som finns i varje kvinna. Att det är viktigt, att det gör skillnad, att det är nästa steg! Tack Karolina, du är magisk och min tacksamhet är större än livet själv. Jag vet att det blir tjatigt men Liisa och jag grät av tacksamhet. Grät av lycka och den vibration som nu sprids! Vibrationen av tillit och tro på kroppen och den inre kraft som finns där! Kärlek i mängder till dig!
"Hej Susanna,
Skriver nu äntligen till dig för att tacka för din fina och inspirerande bok ”Föda utan rädsla”. Inför min tredje förlossning som var beräknad till den 21 juni i år beställde jag boken tre veckor innan. Jag streckläste den och kände mig genast tryggare. Trots att de två föregående förlossningarna både var snabba och smidiga, utan smärtlindring och med hjälp av profilaxandning och mentalträning, så kände jag en oro inför hur jag skulle klara den tredje förlossningen. Boken hjälpte mig att hitta t tilliten till min kropp. Min enda konflikt var om jag skulle klara av den lugna ljudlösa andningen då min tidigare andningsteknink både lät och var snabb vid kraftfulla värkar.
Tidig lördagsmorgon den 11 juni kände jag en molande känsla. Tog ett varmt bad. Ringde lite senare förlossningen och förvarnade att vi nog skulle komma in. Men sammandragningarna blev aldrig regelbundna och till lunch var de som bortblåsta. Söndag morgon kände jag återigen en molande känsla i magen men få sammandragningar. Hela familjen lade sig för att sova middag men jag var den enda som inte lyckades somna.
Tio i fyra sätter värkarbetet i gång och de är regelbundna, tre på tio minuter. Ringer förlossningen, väcker min man, barnen sover vidare, mormor kommer. Klockan är fyra på eftermiddagen då vi startar bilen och kör iväg, resan till sjukhuset tar ungefär en och en halvtimme. Jag sitter djupt koncentrerad i vår lilla bil. Tänker ner, släpp taget och jag andas lugnt och ljudlöst, suckar. Värkarna blir mer och mer kraftfulla och jag tänker ”jaa det här klarar vi fint”, barnet och jag. Känner ett djupt och innerligt samarbete med bebisen i magen. Allt som sker utanför; solen, människor och bilar, min mans upprymdhet får föga uppmärksamhet. Jag dyker längre och längre ner i djupet av mig själv (universum). Ord som ”vi klarar det” ”lugn och stark” och ”kärlek” dyker upp så fort som jag likt ett flöte vill flyta upp och spänna mig. Det sista jag hör mig säga är ”berätta mig din saga” då de omisskännliga krystvärkarna pockar på. Jag frågar min man om han är lugn och sedan ber jag honom att korsa två heldragna linjer i vägen för att stanna vid en folktom rastplats. Ring ambulansen hinner jag säga. Jag tar med mig en handduk går in i skogen som tycks kalla på mig och hinner knappt dra ner byxorna förrän den första kraftiga krystvärken sköljer över mig och jag håller handen på barnets huvus. Jag står på knäna och tänker som det står i boken ”tryck ut tampongen” och fäster blicken i en eldsbagge. Min man kommer springande med barnmorskan i telefonen och jag skriker ”dra ut den”: Min man undrar hur men hinner inte tänka så mycket mer då barnet kommer med ett plask och ett vackert skrik (vid andra krystvärken). Han kastar telefonen och fångar barnet. Klockan fyra fyrtiotvå föds barnet. Barnmorskan ber mig att ligga på rygg med barnet på magen. Vi ligger invirade i fuktiga handukar, fortfarande länkade till varandra via navelsträngen, blickandes upp mot lövverket och solen som silar in. Vi är täckta av barkflisor och löv. Barnet som fortfarande könslöst för oss tittar upp med stora mörka nyfikna ögon på världen utanför magen. Strax kommer ambulansen och väl där inne tittar vi efter; en flicka.
Min man Chris tyckte att min ”nya metod” var lite väl effektiv. Jag har aldrig mått så bra efter en förlossning och varit så lycklig i mitt moderskap. Moderkakan kom ut på förlossningen och den ligger i frysen och väntar på att bli nedgrävd under björkarna där Björk föddes…
Återigen tack för din medverkan.
Kärlek"