Kvinnan kan ju vara eller bli rädd för olika saker; smärtan, främmande personer, främmande miljöer, rädd att hon inte ska klara av att föda, rädd för att vara så utelämnad, rädd att något ska hända barnet.

Partnern kan exempelvis bli rädd för: Att se kvinnan ha det jobbigt, att se henne rädd, att något ska hända barnet, sjukhusmiljön, blod, sprutor.

Barnmorskan kan vara rädd för att någon ovanlig komplikation ska inträffa, att hon ska missa något, att hon inte ska hinna med alla dem hon ansvarar för.

läkaren (om inblandad) har ju nackdelen av att vara den i förlossningsvärlden som ser mest av det ovanliga och komlicerade, och mindre av det normala och vanligt förekommande i barnafödande. Detta gör att hen bär med sig en annan stress och tydlig koppling kring det som kan vara skrämmande: stora blödningar, barn som man misstänker inte mår bra, sugklockor, kejsarsnitt och andra ovanliga och akuta situationer.

Yttrest är det kanske döden som lurar och skrämmer allra mest. Döden, som ju alltid kan ses som "risk" i våra liv, har i samband med födandet sin (kanske alltför) stora plats. Risken för död i samband med barnafödande är i många länder fortfarande alldeles för stor, men i vårt land finns många mer riskfyllda saker som man kan, och som vi ägnar oss åt.

Doulan har kanske inget att vara rädd för? Hon kan bara vara där, med en energi av att allt är okej, allt är som det ska vara. Hon kan skapa trygghet och ge känslomässigt stöd till den födande kvinnan och hennes partner. Skapa den energi i rummet som hjälper födandet att ske. Hur kan vi barnmorskor lära av det? Hur kan vi göra för att också skapa denna energi? Att ta ansvar för vår egen rädsla och hitta sätt att hantera den när den ploppar fram, så att den inte "går ut i rummet" och hindrar kvinnan från att föda.

För att ta del av det jag läste, och som inspirerade mig till att skriva detta, klicka här.

Kvinna i attendent room

Oavsett social klass födde kvinnorna i ryggläge och med benstöd. Ibland var ben och/eller armar fastbundna för att de skulle ligga still när de hade som mest ont. En kvinna trodde att det är ju så alla föder, så här sa hon om sin upplevelse:

“I gave birth with my legs separated apart, just as women have to do in

hospitals. The doctor would tell us to lie on our backs and our legs are

separated on the metal stuff. Even our arms they will be tied up so that

it would prevent us moving around too much.”

 En annan kvinna tänkte att det var för doktorns skull de låg i ryggläge:

 “I gave birth lying on my back. When I felt the pain I lifted my bottom and

the nurse told me not to do so. I think we all have to give birth only in this

one position. I think it is for the convenience of the doctor. This is a

private sector that I am talking about. What would it be like if you give

birth in a public section! I think we could imagine it, don’t you!”

Det var vanligt med obsteriska interventioner hos dem som födde vaginalt. Vanligare för medelklass-kvinnorna än för kvinnorna från landsbyggden. Induktion var vanligt, liksom sugklocka och episiotomi. Episiotomi var lika vanligt hos alla kvinnor, oberoende av social tillhörighet. Kvinnor i studien beskriver svår smärta i klippet, upp till flera dygn efter förlossningen. Några kvinnor var inte medvetna om huruvida de hade blivit klippta eller ej.

De flesta allmänna sjukhus i Thailand tillåter inte anhörig att vara med på förlossningen. Därav födde de flesta kvinnor i studien utan stöd och närvaro av anhöriga. Även bland de kvinnor som födde på privata sjukhus förekom att de av sina läkare avråtts från att ha sin make med sig. Några kvinnor fick ha det, men bad honom att vänta utanför, då de var rädda att hans närvaro skulle störa personalen i sitt arbete. De flesta kvinnor gav uttryck för att de önskar att de fått ha stöd av anhöriga. De kvinnor som hade maken med var nöjda med det. Vissa av kvinnorna från landsbygden sa att de hellre ville ha sina mammor med, men blev nekade det. Det var det känslomässiga stödet som kvinnorna önskade kunna få från anhöriga och som de saknade då anhöriga nekades närvara i förlossningsrummet.

Labour room

Flera av kvinnorna var missnöjda med att de förväntades ta hand om sina nyfödda själva på BB, de hade föredragit om någon annan hade gjort det, så att de kunnat återhämta sig i lugn och ro. Med vården och bemötandet var de flesta kvinnor nöjda. Om de kunnat föda fram ett välskapt barn så kände de att vården varit bra. De uttryckte stort förtroende för sin läkare och de beslut som tagits, även om de gällde sugklocka eller annat som de innan oroat sig för. Några var mindre nöjda, en kvinna som blivit förlöst med tång och vars bebis fått en plexusskada och några till som inte känt att personalen brydde sig om dem eller  till och med var oförskämda mot dem.

Av de omkring sex förlossningsavdelningar vi varit på under vår tid i nordöstra Thailand så har de alla varit mer eller mindre likartade. En har utmärkt sig genom att den förutom den vanliga vården även haft ett rum för vad de kallade “natural childbirth”. De kvinnor som valt föda i det rummet fick uppleva en mer “birth center”-lik miljö, kunde ha anhöriga med sig, fick röra sig fritt i rummet, äta och dricka under förlossningen, blev inte klippta och fick föda i valfri position.

Natural childbirth i Thailand

Det vanligaste sättet att organisera förlossningsvården var att man hade ett slags intagsrum, dit kvinnan togs allra först för en första kontroll. Annars gällde en uppdelning så att de kvinnor som var i latens eller öppningsfas låg i ett större gemensamt rum. I detta rum kunde anhöriga på vissa sjukhus släppas in, dock ej fritt utan i mån av behov (personalens bedömning av kvinnans behov av stöd) arbetsbelastning (om det var rushigt ville man inte ha några som gick i vägen) och ibland enligt besökstider. Blivande pappan räknas i gruppen anhöriga och har ingenstans där vi varit setts som en självklar person att närvara under förlossningen. Detta rum benämndes “attendent room” och kunde ha plats för 5-10 kvinnor, beroende på sjukhusets storlek. Vissa förlossningsavdelningar hade även några sängar i ett separat rum för kvinnor med komplikationer i graviditet. När kvinnorna i attendent room var helt öppna flyttades de in i Labour room. Därinne fanns 2-3 enkla förlossningsbord. Där inne krystade kvinnan, inte sällan fanns mellan 5-15 personer i rummet, personal och studenter i grupp. Så snart kvinnan blivit sydd flyttades hon till ett rum med några sängar som var för de kvinnor som redan fött. Där låg de för observation i två timmar innan de kördes vidare till BB. Min uppfattning var att ju större sjukhus, desto mer uppdelad var vården. Så att varje sköterska var kopplat till sitt område, sitt rum. Vissa var stationerade i intagsrummet, andra i attendent room och ännu några andra i labour room.

Förlossningssängen

På några förlossningsavdelningarna kunde det se annorlunda ut, där kunde vi träffa  barnmorskor som var kompetenta att arbeta i alla de olika rummen och roterade mellan dem. Det förekom ibland även att det fanns privata rum för kvinnor i latens eller öppningsfas. Dessa användes bara av kvinnor som var så kallade “privat cases”. De hade fått sin mödravård av en läkare via dennes privata mottagning och förlöstes sedan av densamme på det sjukhus han eller hon var anställd som specialist.

Detalj från attendent room

Sedan 1980 talet har det i Thailand skett en hospitalisering av förlossningsvården. Under samma tid har Thailands mödradödlighet minskat från 374,3/100 000 (1962) till 9,8/100 000 (2006). För de födande kvinnorna har förändrade omständigheterna runt dem när de föder inneburit en förändring från att föda i en bekant miljö med stöd av sina familjemedlemmar till att föda i sjukhusmiljö tillsammans med flera andra kvinnor och behöva genomgå olika obstetriska interventioner utan stöd av anhöriga. Något som tycks uppfattas av många kvinnor som ett pris de måste betala för en att i gengäld få en medicinskt säker vård för sig och sitt barn.

Morgonrapport på förlossningen

För att bättre kunna förstå barnaföderskans roll och situation behövs viss kunskap om det kontext som den thailändska kulturen utgör. Trots att förändring och utveckling sker så präglas det thailändska samhället av rigida hierakier på många olika områden och detta påverkar individens möjlighet till självständigt och kritiskt tänkande. Thailands folk är religiösa och ca 95 % bekänner sig till buddhismen, i vilken karma och pånyttfödelse är centrala begrepp. De handlingar en person utför i detta liv lägger grunden för samma persons förutsättningar i nästa liv. Även om flera gamla traditioner är utsatta för förändring så lever många kvar, såsom att visa respekt för äldre personer, för munkar, föräldrar, lärare och läkare. Respekten omfattar även annan hälso och sjukvårdspersonal, som ses som välgörare, då deras uppgift är att hjälpa människor till förbättrad hälsa.

När det gäller den födande kvinnans reaktioner på smärta finns i Thailand en uppfattning att det är omoget och barnsligt att uttrycka sin smärta genom att leva ut den. Att kunna hålla den inom sig och klara av att hantera den under tystnad visar på mognad, att vara redo för moderskaper och ansvaret över ett barn.

Som en fortsättning på detta kommer jag snart att blogga vidare om detta, men då med fokus på den kunskap som finns om thailändska kvinnors upplevelse av barnafödande. Så håll utkik, har även själv intervjuat några kvinnor och kommer att dela med mig av det.

Denne lille obstetriker tyckte nog att det var synd att han redan var gift. Han hade nämligen ett gott öga till Helena, eller "Mama" som hon kallades då thaiarna utnämnde henne till ledare för vår grupp (för att hon var äldst). Han hade nog i och för sig gärna gift sig med alla dessa vackra svenska barnmorskor!

Diplomutdelning

I nästan fem månader är det med dessa människor jag spenderat min tid. Vi har delat stunder av glädje, ibland hemlängtan, ibland frustration. Många nya intryck har det blivit!

Våra lärare har verkligen funnits där för oss och de har alla en egen personlighet som vi lärt känna under denna tid tillsammans.

Kung, Warewan, Noi, Moo, Kar och Lek. Teachers, you rock!

Högtidligt var det, som sig bör här i Thailand. Alla som gick upp på scenen visade först respekt till Buddha statyn genom ett "wai" och sedan gjorde även vissa någon slags "hov-nigning" framför ett foto av kungen.

Mot slutet blev det lunch och Karaoke. Då passade Elsa och Hedda på att dansa loss på scenen:

Det blev som sagt en del tårar också. Vem kan skiljas från vännen sin, utan att fälla tårar?

Snyft, snyft

Söta souvenir-presenter

Damanti, Wariwan och Sonam

Våra kursare från Bhutan hade dagen till ära klätt sig i sin traditionella klädesdräkt. I Bhutan är det denna de ska bära dagligen "during office hours". Fast hemma kan de klä sig hur de vill.

Lägg märke till de vacka hårprydnaderna.