Att brista eller inte brista. För många kvinnor är rädslan att brista i underlivet när de föder stor. På sjukhusen pratas det om antalet sfinkterrupturer (bristningar i underlivet som involverar ändtarmsmuskeln) som en mått på kvalitet. Ju högre procent sfinkterrupturer desto sämre kvalitet. Och tvärtom. Det sjukhus som i Stockholm toppar ligan väljer ibland att vända på steken och menar att deras höga antal sfinkterrupturer snarast är ett mått på hög kvalitet då det visar på god kunskap i att diagnosticera sfinkterrupturer. Enligt samma princip skulle få sfinkterrupturer vara lika med dålig kvalitet, det vill säga att man missar många av dessa skador på ändtarmsmuskeln.

Lyssande häromdagen på en förlossningsläkare därifrån som föreläste om detta med bristningar. Han betonade sådant som vikten av perinealskydd (att som barnmorska med sina händer styra framfödandet av huvudet) och att kvinnan inte ska krysta mer än 30 minuter, för att minimera risken för stora bristningar. Dessutom tyckte han att klipp nog ändå kunde vara rätt bra ändå (anledningen att man klipper så sällan idag är för att det fins evidens för att klipp ökar antalet svårare skador i underlivet). Jag tror säkert att han kan sin sfinkteranatomi och är skicklig på mycket. Men när jag undrade om det inte kunde funka lika bra att kvinnan själv "styrde" sin egen krystning med stöd av barnmorska, för att det inte ska gå för fort, tittade han lite konstigt och verkade mena att kvinnor inte var kapabla till detta.

Så här tänker jag kring bristningar: Helena Lindgrens avhandling om hemförlossningar i Sverige visar att risken att få en sfinkterruptur är åtta gånger mindre hos kvinnor som föder hemma. Och jag är övertygad om att det INTE beror på att hembarnmorskor är särskilt måna om att styra framfödandet. Kan trygghet vara en nyckelfaktor? Kan trygghet manifesteras i kroppen i form av en spänd/avslappnad bäckenbotten? Själv tycker jag att kommunikationen med kvinnan som föder är oerhört viktig. Att i värkpauserna när krystningen närmar sig ta tillfället att prata med kvinnan. Säga att hon kan ta det lugnt när huvudet börjag röra sig nedåt och det spänner och bränner och gör sådär för djävla ont. Då är det bättre att låta munnen bli slapp, käken hänga och andas fram barnet. Låta kroppen göra jobbet. Ett annat alternativ kan ibland vara att kvinnan, om hon tycker det känns bra, har sin hand på barnets huvud då hon föder fram barnet. Cayenne uppmärsammade mig häromdagen på att det ofta är viktigt att när man väl kommer dit, till detta skede i förlossningen, inte lämna kvinnan ensam med att komma ihåg vad vi pratat om. Utan påminna henne, vara med henne i detta. Guida henne muntligt, så att säga. Kvinnor som föder är inte alltid funtade för att komma ihåg vad man sagt, men de flesta lyssnar gärna på det man säger här och nu. Detta sätt att arbeta har för min del lett till ett stort antal kvinnor som inte brister alls eller så lite att det inte behöver sys. Bra, visst. Enda nackdelen, som jag ser, är att jag ibland känner att jag inte upprätthåller skickligheten i att sy bristningar, då det sker så pass sällan.

Jag önskar att detta med bristningar inte bara löses med att vi tar över och styr alla kvinnor då de föder, eller att man går tillbaka till att klippa mer. Jag önskar att man ser till flera faktorer som möjliga att ha betydelse för om kvinnan brister mycket eller inte. Så att strävan att minska antalet sfinkterrupturer angrips från flera håll och leder till förbättringar inom förlossningsvården, till gagn för kvinnorna själva.

Vad tänker ni om bristningar?

undrar Liisa