har jag gråtit en skvätt. Det känns alltid så skönt efteråt och då undrar jag varför jag inte gråter mer, oftare. Min kära vän Klarin, som jag tyvärr alltför sällan träffar, har för länge sedan öppnat mig för gråtens gratis-terapi. Hon hade en period då hon grät för allt. Det kunde räcka med några vackert gulröda höstlöv i solljus, för att hennes tårar skulle trilla. Gråt kan ju behöva komma av så många anledningar. Just denna kväll tror jag att jag grät över det som känns jobbigt och svårt i livet, allt jag tycker att jag försöker och försöker men ändå inte riktigt får till. Frustrationen och oförmågan. Gråten gjorde det mindre, lättare. Livet är ju aldrig bara lätt, men jag tror att gråt ibland får det där tunga att vara mindre tungt. Så, let it out! Finns inget att vänta på.

Snyftkramar till er alla fina