När jag var ny som doula kunde det vara svårt att slappna av då jag hade jour. Kunde känna mig beredd och så där förväntansfull långt innan de ens var beräknade. Med åren och med ett ökat antal hemförlossningar har jag hittat hem i hur jag kan förhålla mig till ovissheten kring när en födsel ska starta, huruvida det kommer att ske lägligt eller krocka med något annat viktigt i jobbväg, privat eller till och med en annan födsel.

I morse ringde en av mina höggravida hemföderskor och trodde att vattnet ev hade gått. I övrigt var det lugnt. Jag hade årsmöte i kollektivhuset inplanerad. Som ena halvan av valberedningen kändes det viktigt att närvara. Dagen gick och inga fler samtal. Mötet genomfördes och nu ska både jag och den väntande föderskan gå och sova. Min kära barnmorskekollega, som också ska vara med på denna födsel, befinner sig en bit utanför stan, hemma hos en annan föderska, som just börjat trycka på.

Tror det handlar om tillit, att att allt oftast löser sig. Ibland inte exakt enligt ursprungsplanen, men att det kan bli bra ändå. Imorgon kl 11 har jag ju en anställningsintervju, men om det blir födsel kanske jag får flytta på den. Men det bekymrar jag mig inte att tänka på än. Det löser jag då om nödvändigt. Bra träning i att släppa efter på kontrollbehovet. Ska sova gott inatt, oavsett om det nu blir att telefonen ringer och väcker innan natten är slut. Det kan jag verkligen göra numera och det kunde jag oftast INTE första året som doula.