Jag är helt med på att alla önskar sig ett friskt barn. Konstigt vore det väl annars. Vem vill inte vara normal? I vårt samhälle finns idag metoder för att ta reda på om barnet vi väntar har hög eller låg sannolikhet för en extra kromosom, downs syndrom.

2007 valde mer än hälften av de blivande föräldrar vars väntade barn konstaterats ha downs syndrom att göra abort. Vad vinner vi på detta? Personer med funktionshinder kostar samhället mer än friska personer. Hur stor är belastning med ett down-barn i den egna familjen? Efter att ha läst om Pernilla Glasers 6-årige son Frans i Aftonbladet igår, som hon beskriver som familjens "kärleksbatteri", känns det snarast som en FÖRLUST att välja bort barnet med downs syndrom.

http://www.aftonbladet.se/wendela/barn/article6004288.ab

Sedan säger min erfarenhet att dessa typer av fosterdiagnostik stör kvinnors normala psykologiska utveckling under graviditeten. Det skapar avstånd, oro och distans till att vara gravid. Man kan ju aldrig vara säker, eller ta ut något i förskott. Graviditeten förkortas liksom och börjar först efter att KUB-testet och/eller fostervattenprovsvaret kommit och är normalt. Det som var innan räknas inte riktigt.

Ett sätt att se på personer med downs, som tilltalar mig, grundar sig på reinkarnationstanken och beskriver inkarnationen av en själ i en kropp med downs syndrom som en "vilo-inkarnation". Vila från allt det tunga som krävs i vuxenlivet. Att bli vuxen, ta ansvar och betala räkningar. För känslolivet hos en person med downs är det inget fel på.

Önskar att vårt samhälle kunde se möjligheterna istället för problemen och skapa plats för alla. Se vad de som inte är som alla andra har att ge oss!

Värme

Liisa