Jag vet att Susanna har berättat om det. Jag vet att hon skriver om det i "Föda utan rädsla". Om sömnens betydelse för den födande kvinnan, om hur vi barnmorskor och doulor kan guida den trötta kvinnan som inte sovit på mer än ett dygn att bli så avslappnad att hon somnar. Och sover mellan värkarna för att vakna till och tung och fortsatt avslappnad, halvt vaken, halvt sovande möta värkarna. Så fort värken klingar av somnar hon om.
Jag har tagit detta till mig och hjälpt trötta och spända kvinnor, kanske framförallt de med långa och jobbiga latensfaser, att sova och sett att om man har tiden och verktygen, behövs varken morfin eller petidin för att en födande kvinna ska sova och slappna av. Att det går att sova mellan 6-10 cm, har jag på något vis tvivlat på. Tills jag fick uppleva det:
Min senaste hemförlossning. Vid fem på morgonen ringde mannen, det var nu ca 8 min mellan värkarna och de var ganska långa, 60-90 sek. Jag tog en taxi dit. Kvinnan hade haft värkar sedan kl 03 natten innan, dvs mer än ett dygn. Men mestadels hade de varit korta, ej så smärtsamma värkar med ca 30 min mellan. Latensfas, alltså. Trots detta och trots våra råd om att SOVA, hade kvinnan känt sig uppvarvad och inte sovit något alls sedan värkarna börjat.
När jag kom hem till dem var hon inne i garderoben, eller kanske kallas det klädkammare (litet rum). Hon var på alla fyra på golvet och tyckte att det var jobbigare med värkarna om hon låg ner. Jag undrade om hon ville bli undersökt, men hon var rädd att bli besviken om det bara var öppet några centimeter. Istället föreslog jag att jag skulle hjälpa henne att vila. Hon la sig på sidan i soffan och jag bäddade om henne med en filt. Med hjälp av den ljudlösa andningen, beröringen och avslappningsmantrat: släpp käken, släpp axlarna, tuuung i kroppen, somnade hon så tungt att jag kunde höra hennes snarkningar i värkpauserna. Så där höll vi på en timme, värkarna kom med 3-7 min mellan, ej helt regelbundet. En del var starkare, andra snällare. Jag märkte att de blev lite kraftfullare efter någon timme, men eftersom hon var så trött och avslappnad fortsatte hon att sova i pauserna.
Jag var faktiskt inte helt förberedd då hon helt plötsligt började småkrysta lite på toppen av värk. Kunde det vara möjligt?? Hon hade inte visat några av de vanliga tecknen på att ha varit i övergångsskedet mellan öppning och krystfas, ingen mental eller kroppslig rastlöshet/oro, som jag tycker mig se så ofta i den fasen. När jag undersökte henne var hon så gott som helt öppen. Och hon hade sovit sig igenom den sista delen av öppningsfasen. Jag är full av beundran för denna kvinnas mod, tillit och förmåga att släppa taget. Det var första, men jag hoppas inte sista, gången jag hjälper ett trött föderska att använda sig av sömnen även under den senare delen av öppningsskedet.
Sov gott! 
Liisa