Många gånger har jag mött gravida kvinnor som tvivlar på sig själva. Kommer jag klara av att föda mitt barn? Tänk om jag bara får panik och flippar ur? Tänk om jag gör något som hindrar förlossningen eller skadar barnet?

Det ÄR en stor omställning att bli mamma, det ÄR en enorm utmaning att föda. Det ÄR inte konstigt att tvivla. MEN - jag blir ändå lite bekymrad. Vaför ska vi kvinnor alltid tvivla på oss själva? En sak är ju säker, INGEN kan föda ditt barn bättre än DU själv. INGEN är mer lämpad än DU för den uppgiften och du HAR vad som krävs för att klara det.

Sen kan det finnas ett behov av STÖD, som ibland är större och ibland mindre. När det finns mycket tvivel, behövs mycket stöd, tänker jag. Stödet kan komma från partner, doula, barnmorska, undersköterska eller vän. Stödet kan inte föda åt dig, men kan vara ditt ankare i havet då du tycker vågorna går höga. Stödet kan tillfälligt vara din tro, din kraft och ditt hopp, om tvivlet blir för stort. Stödet kan till och med "bära" dig en stund, om det är så att du inte orkar mer. Kraften finns där, kommer tillbaka och tar inte slut. 

För mig är gravida kvinnors tvivel på sig själva inte samma som att de skulle vara mindre kapabla att föda, det är kanske bara så att de är mer beroende av stöd. Att andra ser dem, hör dem och tror på dem. Hjälper dem att locka fram kraften, hjälper dem att våga tro och känna tillit, hitta modet att möta, växa och faktiskt få bli imponerad av sin egen kapacitet.

Kvinnor kan! Förminska inte er sjäva eller varandra. Är det något mina år som barnmorska övertygat mig om, så är det att i varje kvinna bor en enorm kraft, så stor att jag ofta tänker att den nog skrämmer en del män och leder till det massiva förtryck av kvinnor som fortfarande finns i så många olika former i världen. För vad skulle hända om alla kvinnor blev fria och jämlika männen? Hur skulle männen då framstå? Som det svagare könet?

Leve kvinnan och hennes  kraft!

Liisa