Ja, kära Susanna, jag har också många gånger funderat över detta. Varför måste vi hela tiden skapa motpolerna i detta. Föda eller förlösas, amma i hundra år eller inte amma alls. Varför bryr vi oss så förbaskat mycket om hur de andra kvinnorna gör? Varför räcker det inte med oss själva i detta stora i våra liv. Varför blir vi arga, ledsna, kränkta, ilskna?
Män håller väl inte på så? jämför förlossningar eller hur de tar hand om och uppfostrar sina barn? Vem som hade den "bästa" förlossnningen och vem som tar bäst hand om sina barn?
Min erfarenhet är att kvinnor som inte ammar och vill bli förlösta med all tänkbar smärtlindring alternativt via kejsarsnitt väcker ilska hos de kvinnnor som ammar (särskilt de som ammar länge) och de kvinnor som fött utan, eller med hjälp av icke medicinska smärtlindringsmetoder. De blir dömda som kvinnor som inte sätter sina barn i främsta rummet. Som sämre mammor.
De kvinnor som ammar länge och trivs med det och de som berättar om hur magisk och fantastisk de upplevt sin förlossning väcker också starka känslor hos de kvinnor som inte kunnat få den upplevelsen av att föda, eller som inte alls tycker att det är mysigt att amma. För även om en kvinna valt (och fått) panerat kejsarsnitt för att hon tänkt att hon minsann inte vill ligga där och vara primitiv, ha ont, brista i underlivet och bajsa på sig, så väcker andra kvinnors helt annorlunda upplevelser av att föda kanske en känsla av att de kan ha gått miste om något. En sorg över att inte ha fått uppleva något som kanske inte hade varit så hemskt ändå.
Sen så är det nog helt klart så att det finns någon slags förväntan på kvinnan utifrån den bild av kvinnorollen som finns i vår kultur. Vad som är en god mor och så. Vad som är en riktig kvinna.
Jag tänker mig att kvinnor är olika. Bär på olika erfarenheter. Olika uppväxter. Olika bilder av sig själva och sina resurser. För några är födandet och ammandet enkelt och okomplicerat, för andra är det svårt, svårt, svårt. Jag tror att kvinnor har sina skäl för hur de väljer att göra i olika situationer, men jag tror också att kvinnor som upplever stöd är mer benägna att utmana sig själva. Komma i kontakt med vad som verkligen känns rätt och landa i det. För när det kommer till dessa saker, att föda och att amma, bär vi ju med oss våra egna tidiga erfarenheter. Hur våra mammor en gång födde oss, hur vi blev eller inte blev ammade och omhändertagna. detta, tror jag, finns lagrat i våra kroppar, även om våra huvuden inte minns.
Vad kan vi då göra för att inte skapa dessa motsättningar oss kvinnor emellan?
Inte döma, och då tror jag att det allra viktigaste är att inte döma oss själva. Glöm inte heller att bara för att du kanske inte förstår varför en kvinna gör vissa val, betyder det inte att hon inte har sina egna alldeles speciella skäl för de val hon gör.
Peace, love and understanding
Liisa