Mycket riktigt så var det så att förvärkarna min fina vän M hade i nåt dygn, vartefter gick över i "riktiga" värkar och jag fick glädjen att vara med på en underbar hemförlossning. Det var sååå roligt att få vara med ett par som gått vår kurs och få uppleva hur trygga de var i sina roller och hur imponerande modigt M mötte och hanterade såväl smärtan som de känslor som väcktes under resans gång. Långt in i födsloarbetet sökte sig M inåt, dök ner i djup avspänning och använde sig av den fantastisk mjuka och ljudlösa andningen. Behovet av stöd stannade vid att känna att vi var där. Maken servade med allt det praktiska, vilket ju är en fenomenalt viktig del, då kvinnan är trygg i sig själv och hanteringen av värkarna. Det gjordes banansmothies, tappades upp bad (2,5 timmar i badet, time flies - eller snarare och ännu bättre i förlossningssammanhang: tiden är inte längre av betydelse, tiden existerar bara i form av nuet), varma vetekuddar i micron, kalla handukar till pannan in och ut ur frysen. Hans uppfinningsrikedom var stor.

Efter att den andra barnmorskan som skulle vara med anlänt intensifierades födandet och vi två barnmorskor tillsammas med maken slöt upp runt M, som nu hade det tufft och smärtsamt, men ändå fortsatte att modigt utmana sig själv i att släppa taget och bara följa med. Min kollega Ann och jag ägnade oss mycket åt Ms fötter. Tänk vad det ibland är bra att kommunicera genom våra kroppar. Händerna som tryggt och rytmiskt försäkrar: Vi är här, vi ser hur du kämpar, ditt mod och din smärta, vi stöttar dig och tror på dig. Du grejar det här, du föder ditt barn. På ditt sätt, som bara du kan göra.

Känslorna som kom och fick vädras ut, krystskedets annorlunda och mer påtagliga vakna "här och nu-kvalitet". Tystnaden som bryts av mörka kraftläten. Styrkan, kvinnan som föder och barnet som vill födas. Tack M och D. Ni var fantastiska båda två. Och grattis till den fina fina flickan.

Liisa, trött men lycklig barnmorska