Var på bio häromdagen med min 16 åriga dotter. Vi hade tänkt se "Män som hatar kvinnor", men hann inte i tid, så valet föll istället på filmen "Johnny mad dog".  Filmen handlar om barnsoldater i Liberia och de som spelar rollerna är till stor del barn och ungdomar som själva varit just barnsoldater.

"Som ett slag i magen", hade jag läst i någon reccension. Det var sannerligen sant. Har tidigare läst om barnsoldater i Sierra Leone och genom det fått en bild av denna grymma galenskap. Ändå kan jag inte fullt ut förstå. Jag förstår att vuxna män bryter ner, drogar och utnyttja dessa barn i smutsiga krig. Jag förstår hur barnen, ofta föräldralösa, traumatiserade och vilsna tvingas ty sig till gruppen och de normer och regler som uppstår där.

Men jag förstår inte onskans och grymhetens ursprung. Jag vet bara säkert att vi inte föds med den i oss. Jag har tittat in i alltför många nyföddas rena och förundrade ögon och jag vet att där finns ingen onska, bara en önskar om att ge och få kärlek. Så var någonstans på vägen kommer onskan in i bilden? Dessa krigarmän, som gör barn till mördande maskiner, har ju också en gång fötts in i världen med ren och förundrad blick. Med kärlek att ge och en önskan om att ta emot.

En tröst i eländet var att filmen ändå någonstans visade på att det andra, godheten, känslorna, inte går att ta död på. För mig blev det tydligt då Johhny i slutet av filmen grät öven sin döda flickvän, då flickan i rosa linne modigt och outröttligt begravde sin benlösa far och då "no good advice" inte ville att de skulle döda grisen han kånkat runt på.

Det onda gör ont, men det goda är större. Så vill jag tänka och tro.

Liisa