Det blev en midsommar i födandets tecken. Tre nätter på raken på Södra BB och inte många sillbitar lyckades jag få i mig i år. Men det gör inget, jag fick förmånen att  vara med på en underbar förlossning istället, som slog både sill, nubbe å jordgubbar!

Ibland när vi pratar om födande finns en tendens att dra likhetstecken mellan snabb förlossning 0ch bra förlossning. Det tror jag vi ska akta oss för. Ibland kan det nämligen vara väldigt bra när en födsel får ta den tid den tar, så länge mamma och barn mår bra med det. Att vi inte griper in och skyndar på, eftersom vi samtidigt då "underkänner" kvinnans egen takt att föda i. Att det liksom inte går fort nog.

Jag tror att många kvinnors kroppar är känsliga för den sortens stress. Känslan av att kroppen måste fungera och prestera under tidspress. En centimeter i timmen, eller vad det nu kan vara. Jag tror att vi kvinnor i vår sexuelitet genom tiderna ofta jämfört oss med männen. Att vi (ibland) kräver mer tid för att bli sexuellt upphetsade, att vi (ibland) behöver mer tid för att få orgasm. Som att männens (ofta snabbare) sätt vore normen, eller för den delen bättre!

Mannen är på många sätt utgångspunkten. Man talar om fullbordade samlag. Vad innebär egentligen det? Jo, penetrering tills mannen fått utlösning. Var tog kvinnans orgasm vägen? Krävs det inte en sådan för att det hela ska vara fullbordat? Många kvinnor får heller ej orgasm av själva samlaget om inte klitoris samtidigt stimuleras. Varför lyfts orgasm genom smek eller oralsex ofta det fram som "sämre" än en orgasm genom "bara" samlag?  Jo, kanske för att männen gärna får orgasm genom själva samlaget, vilket inte är ett dugg konstigt om man tänker på mannens anatomi och hur han stimuleras vid samlag. Kvinnans mest känsliga område (klitoris) sitter mig veterligen inte inne i slidan.

Män föder inte barn, men ändå finns det ibland den här tendensen till att snabbt=bra även inne i föderummet. Hos de blivande föräldrarna, men också hos oss som arbetar med födande. Inte konstigt kan tyckas, för vem vill ligga och ha ont onödigt länge? Och visst, jag är med på att det kan finnas tillfällen då det är befogat att hjälpa den födande att komma vidare i födandet, men ofta skapar denna vilja bara frustration och kamp, något som i sin tur ger helt fel energier.

Den underbara förlossning jag fick vara med om i helgen, då en kvinna med stöd och närvaro av sin man, födde deras första barn var underbar av flera anledningar:

1. De var så härligt kära i varandra. Omtänksamma, pussades mycket och samarbetade fantastiskt.

2. De var så fenomenala på att vara fokuserade och positiva.

3. De pratade flera gången om och med barnet, så man verkligen kände att det var de tre som jobbade.

4. Det fanns en koncentration och en magi i rummet som man nästan kunde ta på.

5. Hon hade en enorm kontakt med sin kropp och tillit till att kunna föda. Den var tveklös och bergfast.

Jag kan inte annat än bara känna tacksamhet och glädje över detta underbara jobb jag har.  Och önska den nyblivna familjen all lycka i framtiden och gratulera till att de gav sin bebis bästa födelsedagspresenten, en magisk första födelsedag!