Hej alla fina, hoppas ni haft en underbar midsommar. Själv fick jag verkligen bita i mina egna verktyg gällande föreställningar och förväntningar. Jag vaknade på morgonen och kände att jag var så där slut, trött och ville bara sega. Hela förmiddagen kämpade jag med det. Sedan hämtade jag mina underbara barn och vi velade fram och tillbaka vad vi skulle göra. Jag upptäckte att kampen var mellan hur man borde fira midsommar och vad vi helt enkelt kände för. När jag kunde se det och släppa hur det borde bara kunde vi sega, mysa och äta jordgubbar. Då först kunde jag njuta av det som var! Vi bara var och efter en oerhört hård arbetsvecka var det just vad min kropp behövde - sega! Vi hade jätte mysigt, lugnt och segt..

Föreställningar och förväntningar kan verkligen ställa till det under förlossningen. Många gånger har man huvudet fullt med bilder av hur det ska vara. Det kan vara både negativa, men ibland också positiva förväntningar som hindrar en från att vara i det som är. Jag har varit med på så många födslar där kvinnan varit jätte rädd under hela graviditeten, men under födandet blir det helt annorlunda. Hon kanske har fokuserat jätte mycket på att hon ska ha bedövning, men "hinner" inte få det då förlossningen går bra och snabbt. Hon kan då känna sig besviken eftersom förväntningen ligger i vägen för att se vad som verkligen hände.  Arbetet handlar då mycket om att stärka henne i att släppa bilden av hur det skulle bli. Att det är magiskt, häftigt, och otroligt vilken kropp hon har. Att den fixade det - att hon fixade det.

Men jag är också ofta med på förlossningar där kvinnan har en mycket stark "naturlig" bild av sitt födande. När hon sedan möter smärtan kanske hon upptäcker att allt det bara var en föreställning, att hon inte alls hittar någon "jxxvla" kraft. Hon kämpar och kämpar med detta och känner sig misslyckad, eller måste hitta ett sätt att försvara sig på. Då handlar arbetet om att hjälpa henne att hitta meningen i det, att hennes resa kanske handlar om att hon har för höga krav på sig själv. Att ibland kan det vara oerhört helande att sänka ribban, våga vara liten, inte vilja, att tillåta sig att ta bedövning, att bli ödmjuk inför hela sin varelse - den stora så som den lilla människan. 

Livet är inte bara vitt eller svart. Stort, eller litet. Underbart, eller sorgligt. Andligt, eller naturvetenskapligt. Det är allt detta på en och samma gång, i en och samma människa. Vi vet inget annat egentligen och kan bara utgå ifrån den grundläggande tron på att du gör ditt bästa. Så genom att släppa alla föreställningar, förväntningar, hur det ska vara eller blir, öppnar du sig för det som verkligen är! Det betyder inte att "ge upp". Utan att se på sig själv utifrån en öppen känsla. Se på allt detta med kärlek och du kommer att upptäcka en massa som du kanske tidigare inte sett...

Tre segande midsommarfirare! Etienne, Mira och jag.

Kram! Susanna