Jag har alltid sett mig själv som en rädd person. Jag är rädd för att gå hem sent på kvällen, jag är ofta rädd för att sova själv, jag blir rädd för vissa sorters människor. På det hela taget är jag ganska rädd. Detta blev naturligtvis en enorm utmaning för mig när jag för mer en ett år sedan separerade. Jag hade ångest över hur jag skulle klara av att vara ensam. I början var det också skit jobbigt, ensamt och ångestladdat. Men sakta, steg för steg, dag för dag, vågade jag möta denna rädsla. Jag "satt" mig igenom den och långsamt återvände något som jag saknat i mitt liv. En känsla av tillit, en känsla av att jag måste välja, att det finns något som skyddar mig. Långsamt, månad för månad, växte detta sig starkare och jag blev starkare. Jag började kunna sova hela natten, jag vågade gå hem sent på kvällen, jag blev inte lika rädd för vissa människor som utstrålade en viss sorts energi. I dag är jag fortfarande rädd, men samtidigt finns det nu något annat med mig. Något som omsluter mig och skyddar mig. Det finns tillit i mitt liv och jag har hittat mig själv genom att möta ensamheten. Jag känner att jag kan skilja mellan fara och rädslan. När rädslan kommer kan jag ta hand om den.
Samma utmaning kan finnas under förlossningen. När man föder är man också på ett sätt ensam. Det finns ingen annan som kan göra det åt en, eller dela det jobbiga, eller fantastiska. Självklart delar man själva känslan av att bli förälder, det nya underbara som kommer. Men födandet, den kroppsliga transformationen kan man inte dela. Jag tycker att det är ett otroligt häftigt ögonblick när kvinnan inser detta - och accepterar det. Det sker något helande, magiskt och stort just i det ögonblicket. Just i det ögonblicket inser hon att det är bara hon, just hon, som kan föda detta barn. Den ensamheten kan vara tung att bära. men det kan också vara otroligt stärkande. Att vara ensam är inte samma sak som att vara övergiven, det är något annat. Att stå ut med att vara ensam kan öppna upp dörrarna till det där andra, det där som finns i ens inre, den där känslan av tillit. Ur detta föds kraft som man bär med sig hela livet..
Så fina du, ta hand om dig om så bara för en stund.. om det så är en kväll.. en timme. I ensamheten finns mötet med dig.. det som är du.. den personen som kommer att finnas där hela livet 
Massa värme!
Susanna