Hej fina vänner! Ohhh, jag skriver och skriver hela tiden. Jag jobbar fortfarande med kapitlet till barnmorskeboken "Att stödja och stärka". Det är så roligt att få göra det, men processen kan för mig ibland kännas oändlig. Jag skriver och skriver.. sen bearbetar jag och bearbetar.. sen skriver jag igen.. och bearbetar lite till.. och så håller jag på. Jag är inte en "författare" så jag kan inte det där med att ha en struktur, en plan, att förstå texten. Jag skriver med mina känslor, jag känner vad jag ska lägga till eller vad jag ska ta bort och liksom känslorna förändras detta hela tiden. Så det tar sån tid för mig. Men jag kan inte göra det på något annat sätt. Jag måste ha texten i min kropp, låta den bli en del av mig, leva med den, känna den, älska den och hata den - så att jag till slut kan släppa den ifrån mig. 

Det är som födandet. Att föda med sina känslor. Födandet går inte att förstå med tankarna eller intellektet. Födandet går bara att förstå med kroppen, känslorna, anden. Ju mer vi försöker förstå födandet med intellektet ju längre bort från svaret kommer vi. Det finns en så fin dikt som drar en så bra slutsats som jag ibland vilar i när jag har många frågor

 "Vi frågar oss vad meningen med livet är - som om livet i sig själv inte är meningen nog".

Så är det med födandet också. Födandet i sig själv är mening nog - det är det som är miraklet.

Massa kärlek! Susanna