Fasen vad lätt det är att bara vilja fly från det som gör ont. Att föda barn är ju för många något av det "ondaste" av allt vi går igenom i våra (kvinno) liv. Men jag tänker på all psykisk, all själslig smärta vi också möter, bär på, går igenom. Hur stor är inte den?

Flera gånger har jag mött kvinnor som för tillfället haft väldigt ont i själen och mitt upp i detta varit höggravida och måstat föda barn. De har efteråt reflekterat över den fysiska smärtan i födandet på ett annorlunda vis. Somliga har till och med tyckt att det varit skönt att ha ont. Som att den fysiska smärtan för en stund överröstat den själsliga. Som att den fysiska smärtan blivit en kanal genom vilken den själsliga, som ibland stängs in, fått komma ut.

Det är spännande med smärta och det är lätt att vilja fly ifrån den. Även själslig smärta går ju att fly ifrån, att försöka ignorera eller skyffla undan. Tror dock inte att våra kroppar är skapta för att härbärgera massa själslig smärta, tror att vi stannar upp, blockerar oss och hindrar vår egen utveckling om vi kapslar in för mycket.

Under födandet tror jag också att vi kan lära oss mycket om smärta och om att smärta också försvinner. Allra mest tror jag att smärta verkligen kan försvinna om vi först orkar och vågar vara i den. Inte alltid länge, inte alltid hela tiden, men en stund, en bit. Och sakta ana konturerna av dess mening.

Ta hand om er alla fina vänner!

Liisa