Under ett par veckors tid har jag på mödravården där jag jobbar varit vikarie för en kollega som är på semester. En av mammorna som går hos henne har gjort mig så himla glad och lycklig in i själen. Hon kommer från västafrika men har bott ganska länge i Sverige med sin svenska man. De väntar sitt fjärde barn, som kan komma när som helst.

Båda gångerna när jag träffat dem har hon med kärlek och inlevelse pratat om detta fina barn därinne, som de inte vet könet på, men är så spända och förväntansfulla på att få träffa. Jag tror att hon minst fyra gånger under senaste halvtimmesbesöket använde ordet underbar när hon pratade om sitt barn. "Barnet därinne är underbart, den sparkar så bra och är så stark!". "Att lyssna på barnets hjärtslag är underbart och det vackratse ljud jag någonsin hört!". "Jag är så glad, för snart ska vi få träffa vårat underbara barn!". "Visst är min mage vacker, tycker du inte det?".

Jag hör hennes röst, hennes härliga skratt och känner hennes varma kram jag fick efter att jag önskat dem lycka till och sagt hejdå. Hon påminde om vilken lycka och vilket mirakel det kan vara att bära fram, föda och ta emot ett barn. Jag hoppas att hon (och alla andra kvinnor också förstås) får en underbar förlossning och en underbar tid med sitt nyfödda barn. Och någonstans tänker jag att det är detta vi i mödravården borde fokusera på att hjälpa kvinnor med, att bli så redo som möjligt att möta sitt barn, att utveckla en sådan kärlek och anknytning till sitt ofödda barn.

Nu blir det melodifestival för min del.

Puss på er alla härliga läsare!

Liisa