Nu har jag börjat få ihop pusslet. Börjar få bitarna på plats kring vad det är som händer varje månad. Varför det cykliskt återkommer perioder där jag känner mig skör som en glasskärva, svullen som en ballong och bråkar med mina barn, drar mig undan det sociala och tror att jag är på väg att gå in i väggen? Då jag startar bråk och tjafs med mina ex eller bara stirrar apatiskt i en vägg. Då det känns som jag skulle kunna äta upp allt godis i godishyllan på ICA och tänker att jag borde ta en skön promenad men det blir bara inte av. Då jag alltid gråter en skvätt eller två och tycker synd om mig själv samtidigt som jag skäms över att jag gör det eftersom jag vet att det finns massor med männinskor som det VERKLIGEN är synd om.
Är det någon som känner igen sig? Välkommen i PMS-klubben! Denna gång lät jag till och med en arbetskamrat på jobbet ta sköldkörtelprover på mig för jag trodde jag måste ha någon hormonrubbning. Ringde lab idag och fick svaret att värdena låg på normala nivåer. Och nånstans på vägen gick det upp ett ljus! Just det! Jag ska ju snart få mens! Jo, för eftersom jag inte haft pms på det här sättet lär jag mig inte. Är dessutom slarvig på att skriva upp exakt och därför blir det ofta att jag inte riktigt är förberedd. Vet att endel gynekologer skriver ut "lyckopiller" mot PMS. Är det någon som har erfarenhet av detta eller något annat sätt att minska sin PMS? Pleeeaaase, let me know! Jag vill kunna vara mig själv alla månadens veckor!
Kramar från PMS-monstret
En kommentar
Kära Liisa
Visst känner jag igen mig! Jag àker en hormonernas Bergochdalbana minst tvà gànger i mànaden. Jag vet hur jobbigt det är!
Jag äter Antidepp-tabletter sedan fyra àr tillbaka och tyckar nog att dom hjälper-till en viss gräns. Jag har otroligt starka svängningar. Jag pendlar mellan eufori och svarta hàl utan botten. Det som hjälper mig mest är nog ändà min familj. Mina barn och min sambo.
Det viktigaste var nog att tala öppet om det sà till och med min 10 àriga Norea fattar vad det handlar om. Att jag inte är arg och ledsen pgr av dom-barnen. Att det bara händer och att ingen bär skuld.
Att när jag gràter och är liten och ömklig, fàr vara precis sà liten som jag dà känner mig. Att nàgon dà hàller om och tröstar. Mann eller barn spelar ingen roll, huvudsaken dom vet varför det är som det är. När ingen är där sätter jag mig i en garderob!!!! (det màste ju làta helt sjukt, men det hjälper faktiskt) och hàller om mig själv. När jag är arg sà jag nästan smäller av, städar jag som en galning, eller fösöker att ta mig iväg pà en rasande promenad eller sticker iväg till fitness eller simmar av mig energin och ilskan. Och när det är riktigt riktigt illa, sà att all kraft och lust är slut - ja dà lägger jag mig i sängen och gràter tills jag somnar och tillàter mig att ligga i tvà dagar om sà ska till. Däremellan kommer lusten, som jag tycker är värst. När hormonerna fàr mig att klättra efter väggarna. Dà skulle jag kunna göra vad som helst för att bli gravid. Men som tur var varar denna period högst 12 timmar, sedan kommer utmattningen och misströstan. Och sà hàller det pà. Mànad efter mànad, àr efter àr. Det är vàldigt jopbbigt att leva med och jag har sedan ett par àr skrivit upp i min almenacka...M... för mens......Ä....för ägglossning.....D...för depression... allt för att hàlla ordning pà detta virrvarr av hormonutbrott. Fast det händer fortfarande att jag blir tagen pà sängen och inte fattar ett dugg vad det handlar om.
För mig är inte värsta tiden före mens(dà miströstar kroppen mest för att den inte fàr göra sitt jobb-nämligen att vara gravid) utan tiden kring ägglossningen upplever jag som värst.
Varma hälsningar Nalin