Fick ett sms av Susanna häromdagen där det stod något i stil med: " HJÄÄÄÄLP! har precis upptäckt ett grått hårtstrå! Bäst att lägga sig i graven direkt!". Och jag tänkte direkt att jo, fasen, man är inte så himla ung längre! Jag är van från hela mitt vuxna liv att vara ung. Tror det beror på att jag blev gravid när jag var 16, födde barn när jag var 17 och födde barn nummer två när jag var 18. På det viset var jag alltid yngst i lekparken, bland föräldrarna på dagis och skola och fortfarande händer det ju att folk tycker att jag är ung när jag säger att jag är 34 år och har döttrar på 16 och 17 år. Min minsting, hon som ska fylla 3 år, passar ju i folks medvetande bäst, eftersom kvinnor i storstad ofta börjar att skaffa barn lite efter 30.

I söndags firade vi min mellantjej Tora som blivit 16 år. Med på kalaset fanns även min kära vän och kollega Rebecca med sina tre barn. På bilden ser ni min Tora med Rebeccas minsting Daphne. Att se dem tillsammans påminde oss om hur vi, Rebecca och jag, då vi var 16 och 19 år gamla reste till Grekland på semester med en då precis 1 år gammal Tora. Hur vi kånkade runt på henne i en bärsele och på något sätt var så vuxna och världsvana. För även om min Tora är väldigt mogen och ansvarsfull så är hon ju också mitt lilla barn, så det kändes jättekonstigt att tänka sig henne som mamma med allt ansvar som det innebär. Kanske beror det delvis också på att det känns väldigt främmande att tänka sig själv in i mormorsrollen..........

Kramar från snart 35 åriga Liisa