Ville bara dela med mig av Noomis första doula förlossning. Det var så härligt att läsa. Tusen tack Noomi för att du delar med dig. Här kommer Noomis historia

Nu har jag äntligen varit med om min första doula-förlossning! Klockan prick sju imorse, tre veckor före beräknat datum, föddes en liten pojke. Superfin och alldeles perfekt!

Jag hade inte kunnat få en bättre doula-start, och tänkte dela med mig om upplevelsen här. Alla förberedande samtal med paret innan förlossningen (12 timmar totalt) kändes magiska, vi hade ett kanonbra samarbete och de tycker att samtalen betydde mycket för dom. Redan innan förlossningen förstod jag att det här skulle gå fin-fint! De hade båda en väldigt avslappnad inställning till att föda barn och hade inga större rädslor. Att prata om det hjälpte mycket, sa dom.

Inatt vid ett-halv två gick vattnet, utan värkar. Trots att de planerat att stanna hemma så länge som möjligt ringde de mig och sa att de skulle ta sig till förlossningen, hennes känsla var att åka dit trots att värkarbetet inte börjat. Efter två ringde de igen och bad mig komma, värkarna hade startat i bilen och hon var öppen tre cm när de kom fram. Halv tre var jag på plats, då hade hon täta oregelbundna värkar med mycket kraft.

Hennes förmåga att slappna av var LYSANDE hela vägen! Vid varje utandning i värken sa jag den kroppsdel hon skulle slappna av i ("släpp käken.... slappna av i pannan... sänk axlarna... tung...") vilket hon också gjorde. Det var häftigt att se den effekten, särskilt när värkarna var som starkast när hon var öppen 7-10 cm. Hela hennes kropp lyssnade och slappnade av! Och emellan värkarna var hon så lugn och totalt avslappnad. Vi suckade ljudligt tillsammans två gånger efter varje värk vilket såg ut att hjälpa till. Och pappan var närvarande och strök henne på armen, baddade pannan, klappade håret, pratade lugnt... Väldigt fint samarbete. De hade även tid att pussas mellan värkarna.

På tre timmar öppnade hon sig helt, från noll? till tio centimeter. Klockan två började värkarna, vid fem sa hon att hon snart ville krysta och halv sex kom krystvärkarna igång. Till en början stod hon på knä, sen på alla fyra. De sista 45 min-timmen halvlåg hon på sängen som i gynställning (vanlig säng, den inplastade gynsängen stod bredvid med all packning de inte haft tid att behöva, som dator med filmer, godis, nyponsoppa, böcker... ) Hon hann krysta på ordentligt ca tre gånger per krystvärk vilket inte var nog för den lilla bebisen att orka hela vägen ut. Huvudet stod i slidöppningen i stort sett hela krystfasen, under en och en halv timme, och åkte bara in och ut. Därför valde BM att sätta värkförstärkande dropp, och klockan sju kom han ut i en enda krystning! 45 cm, 2475 g. Och alldeles superfin! Han skrek i högan sky och fick snabbt fin färg. Pappan grät, jag grät och mamman var alldeles uppslukad av sin fina lilla son.

Så det hela tog sex timmar från att vattnet gick, fem från att värkarna satte igång. Den enda smärtlindring hon använde var akupunktur, TENS från att hon var öppen 7 cm och lustgas de sista två timmarna. Plus AVSLAPPNING, andning, att gå in i värken och följa med och massage/beröring från oss. Jag vet att det gjorde OTROLIGT ont att föda på en så kort tid (och att föda överhuvudtaget) men detta märktes knappt på henne. Hela förlossningen igenom var hon på bra humör, hon var så otroligt lugn och avslappnad. När hon var öppen mellan sju och tio centimeter sa hon lugnt "nu behöver jag nog nån slags smärtlindring. Kanske jag ska pröva lustgas?". Ingen panik eller rädsla fanns närvarande i rummet. Och sista tiden nästan slumrade hon mellan krystvärkarna.

Jag stannade nästan två timmar efter att han fötts, de hade sagt i förväg att de ville att jag skulle stanna så länge som möjligt. Men efter två timmar kände jag att det var dags att gå. Då ammade hon och anknytningen kändes jättefin och stark mellan dom. Pappan var helt slutkörd så han låg och halvslumrade.

Det ska bli spännande att träffa dom igen och höra hur de upplevde förlossningen! Och se den lille söta igen.

Häftigt va? Jag är HUR nöjd som helst, med allas vår insats! Vilken premiär!

Kramar från en trött men lycklig Noomi

Allt gott! Susanna!