På väg till jobbet i Tensta satt jag och fundera på förväntningar. Hur våra förväntningar och vårat dömande sätter käppar i hjulet hela tiden. Vi förväntar oss hur vi ska vara som mammor, hur vi ska vara som kvinnor, hur vi ska vara som väninnor. För mig resulterar det i alla fall i att jag ständigt känner mig misslyckad. Men vad skulle hända om vi bara tog bort alla förväntningar?
Jag möter ofta kvinnor som när de berättar om sin förlossning säger "Jag klarade det nästan, men i slutet tappade jag bort mig." Eller "den fasen klarade jag inte av". Jag brukar då hjälpe dem att se att det inte finns något de borde ha "klarat av". Vad är detta som vi hela tiden ska klara av? I det som hon upplever som det som hon skulle ha klarat av, ligger en prestation av vad "klara av" är.
Om vi istället tömmer skallen på alla "klara av" och slutar att värdera oss själva och vårt beteende som bra eller dålig, rätt eller fel, finns det jätte mycket att hämta ur varje stund och varje känsla. Kärleken och respekten för den egna personen brukar då välla fram och man kan se hur fantastisk man är.
Att inte ha några förutfattade meningar om hur det ska bli, eller vad jag ska känna handlar inte om att "ge upp". Att tycka att jag inte behöver möta något eller känna något. Tvärtom handlar det om att bestämma sig för att möta sig själv. Det ljusa så som det mörka. Smärtan så som glädjen. Min tvivel så som min tro.
Att tänka att jag ska göra det här så gott jag kan, jag ska möta smärtan för att den är min, till den gräns jag kan. Men jag ska vara där. Jag vet inte hur jag kommer att känna, eller reagera. Men jag ska vara där. Kanske kommer jag att uppleva smärtan som positiv, kanske kommer jag att hata den. Men jag ska vara där. Kanske kommer det att gå snabbt eller långsamt.
Men jag ska vara där...
Jag tror att det är viktigt att tänka på förlossningen som ett vitt papper. På detta papper kommer min förlossning att formas. Sekund för sekund. Känsla för känsla. Värk för värk. Färgerna och strecken är i ständig förändring och det ljusa färgerna är inte mer sanna än de mörka. Jag följer med så gott jag kan och jag är öppen. På detta sätt kommer jag att kunna ta in och utvecklas av allt som sker och på så sätt möta mig själv och mitt barn...
Kram! Susanna