Nyss hemkommen från ett par härliga dagar på landet hos min ena bror med familj. Alla deras tre barn är födda hemma och jag har haft förmånen att vara med alla tre gångerna. Den äldsta, hon föddes första dagen på det nya millenniet  och kom till världen med rumpan först. Andra barnet föddes med fötterna före och den tredje och sista kom med huvudet, men först en månad efter sitt beräknade datum och navelsträngen hade han fyra varv om halsen.

Inga av dessa förlossningar har varit svåra eller komplicerade. Barnens mamma har aldrig varit rädd för att föda, utan snarare sett fram emot sina förlossningar med spänning och förväntan. Under och efter barnens födslar har hon inte gett uttryck för att det varit smärtsamt att föda barn. Visst har det varit fokus, koncentration och viss ansträngning, men aldrig någonsin smärta, rädsla eller vilja att fly.

Jag funderar ibland på vad det är som gör att födandet ibland kan vara så lätt och ibland så svårt. Att det på pappret (i journaltexten, partogrammen osv) ibland verkar ha gått helt normalt tillväga, men när man sedan frågar kvinnan var det ett trauma på liv och död. Att det på pappret ibland kan te sig komplicerat som för min svägerska med sätesbjudning, överburenhet och naveslträng runt halsen, men i verkligheten så okomplicerat och lätt!

Vi vet att förväntningar hos kvinnan är med och påverkar och formar hur det sedan blir då hon föder. Kan det då inte även vara rimligt att även omgivningens förväntningar spelar en viktig roll? Visst, det är bara kvinnan själv som kan föda barnet, det kan ingen annan göra åt henne, men hur kan hon skapa eller behålla en stark tro på sig själv när det är så mycket i vården som har sin utgångspunkt i att kontrollera och förutse det som kan gå fel, det komplicerade och onormala.

Borde det inte finnas sätt att upptäcka avvikelser och komplikationer utan att störa kvinnan och förlossningen? Ett sätt som har sin utgångspunkt i att omgivningens uttryckliga tro på kvinnan, barnet och födandets krafter stärker kvinnans tro till sin egen förmåga. Vi barnmorskor har en så stor makt i detta att vi får vara kvinnor nära i graviditet och födande. Hur kan vi omvandla detta så att makten går direkt tillbaka till kvinnorna, så att de upplever sig ha fullmakt över sina egna kroppar och sitt eget födande?

Glad Påsk!

Liisa