I Stockholm väntar många kvinnor länge med att skaffa barn. Dessa kvinnor träffar jag ofta då jag arbetar på privat mödravård i innerstaden.
Inom barnmorskekåren pratas det ibland om dessa lite äldre förstföderskor i storstad, som ofta kan har bra utbildning och framgångsrika karriärer. I yrkeslivet utstrålar de säkerhet och självförtroende.
När det kommer till graviditet, födande och den egna kroppen upplever många kvinnor i denna grupp kvinnor en stor osäkerhet och vilsenhet. Jag överdriver inte när jag säger att jag ibland träffar nygravida kvinnor som gjort 8 graviditetstester innan de kunnat ta in att de är gravida. Och då handlar det inte om att de blivit oplanerat gravida, utan det tycks handla om en brist på tillit till den egna kroppens förmåga. Kan JAG verkligen vara gravid? Fungerar MIN kropp? Kan jag lita på det? Hur ska jag kunna tro på det när jag inte kan höra, se eller på annat sätt VETA att det stämmer?
Ibland tar sig denna bristande tillit fortsatt uttryck i form av en oerhört stark önskan om att försöka kontrollera graviditeten minutiöst, en vilja att göra många ultraljud utan att det finns någon annan frågeställning än behovet av att få veta att "allt är som det ska". Något som vi barnmorskor utgår från att det är, så länge det inte finns någon anledning att tro att det INTE skulle vara det. Denna inställning hos oss barnmorskor grundar sig på dels tilltron till att kvinnors kroppar kan och är skapta för att vara gravida, bära fram och föda barn, och dels att det finns gränser för hur mycket vi egentligen KAN och BÖR kontrollera. I tidig graviditet är det till exempel så att de allre flesta missfall som sker har sin orsak i allvarligt fel på det lilla fostret, och då tar "naturen" hand om det i form av missfall. Så även om vi kunde bromsa i dessa förlopp så skulle det inte vara vettigt att göra det. Idag när vi själva arbetat fram metoder för fosterdiagnostik för att tex kunna upptäcka kromosomfel hos fostret och i så fall själva avbryta graviditeten om vi önskar, vore det väldigt märkligt om vi samtidigt hindrade kroppen från att själv göra detta.
Jag tror att dessa osäkra gravida kvinnors kontrollbehov bottnar i den bristande tilltron till sig själva och sina kroppars förmåga och att det vi inte tror på, det vi inte förmår att lita på - det vill vi ta kontroll över. Men allt för starkt behov av kontroll i graviditet och födande blir negativt, det fråntar kvinnan att njuta av att vara gravid, det hindrar henne från att påbörja anknytningen till sitt barn och att växa med känslan av att vara unik, speciell och ha en kropp som är fantastisk och fungerar!
Jag ställer mig ofta frågan hur man på bästa sätt kan möta dessa kvinnor, deras brist på tilltro, deras kontrollbehov och rädslor. Ja, för om man inte har tilltro och försöker kompensera med kontroll kommer rädslan då man inser att allt inte KAN kontrolleras. Så även om jag känner att jag har ett visst begrepp om sambanden av känslor hos dessa kvinnor så väcks det hos mig många frågor. Jag har långt ifrån svaren på hur man på bästa sätt möter dssa kvinnor. Så att det blir bra för dem och för deras barn. Kanske någon annan som har tankar eller funderingar kring detta?
Kramar från en trött Liisa som jobbat dag på mödravården och nu jobbar natt på sjukhuset