På kursen som jag gått började vi oundvikligen prata om förlossningar på fika rasten. Det blir bara så och det går licksom inte att undvika. Det som nästan alltid händer är att jag hamnar i ett läge där jag inte vet hur jag ska prata om rädslan med gravida. Ska jag berätta öppen om den, ska jag försöka linda in den. Vad är rätt och vad är fel? 

Jag tycker att det finns olika förhållningssätt till rädsla:

Jag är rädd inför att föda. Jag vet inte alltid exakt för vad, men det skrämmer mig.

Eller jag är inte alls rädd för att föda, jag förstår inte detta med rädda kvinnor. Det är naturligt att föda.

Den sista gruppen är de som är både förväntansfulla och en aningens rädda.  

När jag skrev min bok undrade jag om det var rätt att skriva en bok om det som man försöker undvika. Att prata om att inte vara rädd. Jag kände mig som om jag bankade in ordet rädd i kvinnans huvud. Samtidigt var det det som min egen resa handlade om. Först mötet med rädslan i mitt eget födande och hur jag gjorde upp med den och blev vän med den. Sedan fortsatte detta möte med rädslan genom alla förlossningar jag deltagit i. Då jag istället hjälpte kvinnor att själva ta emot, möta och handskas med den. Jag såg inte att de blev mer rädda av detta, jag såg hur de blev stärkta av detta. Rädslan var det första som visade sig för mig och det första som jag började förstå och hjälpa kvinnor att möta. 

Rädsla är en kraftfull känsla, men det är ingen främmande, eller förbjuden känsla. Rädsla är bara rädsla, en känsla av många. Den kan komma och gå som vågorna på ett hav. Men om den förnekas, eller förstoras är min upplevelse att den kan ta över. Rädslans uppgift är att skydda oss. Den är en vaksam, oerhört känslig beskyddare.  Vi behöver vår rädsla då den hjälper oss att undvika det som inte är bra för oss. Men den är ingen sanning.  

Så jag tycker att det är viktigt att ta bort den "fula" jag vill inte ha dig stämpeln på rädslan. Om jag har förstått den, välkomnat den och lärt mig vad den behöver så tar den inte över. Det är när jag förnekar den, försöker fly från den eller inte vet vad jag ska göra med den som den kan fylla upp hela det inre rummet och utlösa stressreaktioner.  Så min väg är att hjälpa kvinnor att möta sin rädsla. Att möta är kraft och det är med hjälp av kraft de möter sig själva.

Så fråga dig vad din relation är till rädsla är? Både i ditt liv och kanske i ditt födande. Hur gör du när den kommer? Vad vet du om den? Tycker du om den? Försöker du undvika den? Eller styr den ditt liv?

Vad händer om du istället tänker att den får komma och gå? Att du varken kommer att försöka undvika den, eller hålla kvar den. Att du vet hur du ska möta den och ta hand om den. Att den är lika mycket du som dina andra känslor. Gör det dig mer rädd - eller ger det dig kraft?

Kram!

Susanna (Som ska åka på spa och skidsemester med min syster