Går just nu en kroppsmedvetande kurs för sjukgymnaster - Basal kroppskännedom. I två dagar har jag jobbat med att vara i min kropp. Med hjälp av enkla övningar i kroppen stimuleras djupare dimensioner som att vara grundad, centrerad och hitta ett flöde i rörelserna. Det har varit omtumlande med många insikter. Hur rörelser kan påverka känslorna, första dagen var jag jag jätte arg, helt utan anledning, mycket negativa känslor strömmade genom mig. Gick till dag två, och jobbade med enkla centrerande rörelser och fick uppleva hur mina känslor "samlades ihop" och det negativa minskade och ersattes av ett lugn.
Tänk att - fast jag skrev om detta samband bara för några dagars sedan, så är jag så fascinerad av att det verkligen är så. Det som gör det svårt att förstå i den naturvetenskapliga världen är att vi inte alltid kan förklara varför det är så - man känner det istället. Mycket i kroppsmedvetande träningen handlar om att öppna upp de sensoriska kanalerna så att man kan uppleva kroppen inifrån och dess signaler. Det är inget flummigt eller konstigt, utan något som egentligen finns där naturligt. Kroppens röst har bara ibland försvunnit i bruset och det är därför vi inte hör den och blir sjuka, eller distanserade. Det skapas ett avstånd mellan kroppen och medvetandet.
Födandet är en kroppslig upplevelse. När förmågan att uppfatta kroppens signaler är avstängd är det som att vrida upp volymen från 0 - 100 på några sekunder. De kroppsliga signalerna bokstavligen skriker i huvudet på en och det är inte konstigt att många blir rädda och chockade. Det är därför som det är så magiskt att se hur kvinnornas relation med kroppen förändras när de får hjälp. Från att vara i krig, hittar de tillbaka till upplevelsen att kroppen inte är något främmande som de behöver skydda sig ifrån. Så här beskriver en av våra doula elever det när hon hjälpte en kvinna:
"Jag måste bara få berätta om något häftig jag var med om på jobbet idag - jag var inne hos en kvinna som var väldigt smärtpåverkad och rädd och därav spände sig mycket både under värkarna och emellan. Jag fick för gången tillfälle att använda mig praktiskt utav "verktygen" jag fick med mig ifrån doulautbildningen, block 2. Jag la händerna på henne och tittade henne i ögonen, när värken sedan kom sa jag lugnt med tung och trygg röst: "Våååga andas. Tuuuuung i kroppen... tuuuung... tuuuung... tuuuung..." Det var så otroligt häftigt att se hur kvinnan mer och mer vågade slappna av, sjönk in i sig själv och tog värkarna utan att nästan ens röra sig eller spänna sig det minsta och hur hon kunde koppla av och vila mellan värkarna. Att det var jag, jag med min röst och mina händer som hjälpte henne till detta var så himla imponerande! Att ett enda mantra och mitt lugn kan göra sån skillnad, det är nästan överväldigande!"
Tack Frida för att du delade med dig!
Kram! Susanna