När jag började jobba som barnmorska hände det att jag gick hem från jobbet och kände mig misslyckad efter födslar där jag upplevt att jag inte kunde hjälpa kvinnan. Födslar där kvinnan var rädd, spänd och i lidande. Där smärtan blev större än vad jag upplevde att kvinnan kunde hantera och hon uttryckte vanmakt blandat med flyktvilja och uppgivenhet. Där jag med alla verktyg och medel jag kunde uppbringa försökte hjälpa henne att slappna av, känna sig trygg och våga vara i sin kropp och i födandet. Där alla mina ansträngningar liksom inte hjälpte, där kvinnan inte var öppen för att lyssna, följa och lita på att jag skulle hjälpa henne att andas, slappna av och bättre kunna hantera sitt födande. Istället höll hon som krampaktigt fast vid sitt spänningstillstånd och så fort hon lyssnade lite, provade att följa min guidning och märkte skillnaden, så utbrast hon något i stil med att; Det går inte, eller jag kan inte...

I helgen har jag jobbat med födande och det var nu rätt länge sedan jag var i en sådan situation som jag beskriver ovan. När jag nu upplevde det igen så försöker jag att förhålla mig till det annorlunda. Dels så tänker jag att kvinnan helt säkert hade sina skäl för varför det var så enormt svårt att vara i födandet. Och att jag på grund av att jag inte kände henne från innan och hennes tankar och känslor inför att föda inte har någon aning om vilka dessa skäl är. Men de finns och det räcker och det hjälper då man annars som barnmorska lätt skulle kunna känna sig frustrerad. Man vet att man skulle kunna leda kvinnan in på en annan väg, om hon bara ville lyssna och vågade följa. Dels tänker jag att vi alla väljer, medvetet eller omedvetet. Och att kvinnan också har ett eget ansvar för det hon väljer. Hon kanske någonstans varit så inställd på att det ska vara fördjävligt att föda barn, att hon inte förmår att låta det vara något annat. Dels tänker jag att man som banmorska inte kan hjälpa alla. Hur mycket man än önskar och vill. Men otillräcklighet är ingen härlig känsla och även om jag inte längre går hem och känner mig misslyckad, så är det uppenbarligen något som ändå stör mig. Att jag som barnmorska inte kan hjälpa alla.

Liisa