När jag tänker efter var det aldrig något jag riktigt lärde mig under barnmorskeutbildningen. Tror faktiskt inte att någon nån gång talade om för mig exakt när navelsträngen skulle klippas. Inte när vi läste teori, inte när jag sedan var ute och gjorde min förlossningspraktik.

Själv har jag alltid föredragit att inte skynda på momentet klippa navelsträng. De blivande föräldrarna är ju ofta omtumlade, mamman behöver pusta ut och barnet få en chans att "landa" innan man börjar stöka med att vända på den lilla, greja med sax och peanger. Inte sällan har det hänt att mamman krystat fram moderkakan INNAN navelsträngen blivit klippt (inte så konstigt egentligen, med tanke på att det i snitt tar 12 minuter för moderkakan att födas fram).

Idag var jag och lyssnade på ett föredrag om tidig och sen avnavling. Det var en barnläkare från södra Sverige, som gjort en studie i ämnet. Han berättade en hel del intressanta saker.  De barn som avnavlas omedelbart går miste om en dryg deciliter blod, som annars skulle ha gått över från moderkakan till barnet via navelvenen. För det friska fullgågna barnet finns tydligen stora vinster med att denna transfusion sker. Han väckte även tanken på att till o ch med de barn som föds "tagna" som vi ibland kallar det när de inte skriker omedelbart, inte har fullgod muskeltonus och dröjer mer än 30 sekunder med att börja andas, också rent hypotetiskt skulle vara hjälpta av att få denna deciliter friskt syresatt blod från placentan in i sitt blodomlopp.

Barn som inte börjat andas själva vid 1 min ålder behöver hjäp med att ventileras, det vill säga få ner luft ner i sina lungor. En barnmorska bland åhörarna, som hade arbetat på ett sjukhus i Norge, berättade att det där förekom att barnet fick denna hjälp  medan det fortfarande låg kvar på sin mammas mage. Fortfarande utan att navesträngen blivit klippt.

Föreläsaren hade också en del spännande att berätta om hur apor gör när det gäller avnavling. Var visst lite olika där, men ett exempel han fått från Skansen handlade om mindre apor, som födde uppe i träd och där ungen föll rätt ner tills fallet stoppades upp av navelsträngen som blev sträckt. Som att börja livet med ett bungy jump ungefär. Större apor som studerats kunde antingen gå runt efteråt med ungen i ena armen och moderkakan i andra, utan att riktigt veta vad den skulle göra med moderkakan. En annan hade gått runt efter hon fött med moderkakan släpande efter sig, navesträngen fortfarande fästad i barnet, som apan bar i sin famn. Irriterat sparkande på moderkakan då och då. Som om undrande vad det där var för jobbigt bihang.

Jag lärde mig också att detta med att navelsträngens pulsationer, efter att barnet är fött,  bara känns i de två navelartärerna. De som transporterar blod från barnet till placentan. Venen i navelsträngen, den som förser barnet med syresatt blod från moderkakan, pulserar inte. Så detta att vänta tills pulsationerna upphört är inget riktmärke för att den viktiga transfusionen från moderkaka till barn ägt rum. Om det nyfödda barnet befinner sig under mammans nivå kan blodet gå över på 30 sekunder. Om barnet ligger på mammas mage kan det ta lite längre tid. Enligt dagens föreläsare är det ingen bra idé att barnet hålls 40 cm eller mer ovan livmoderns nivå, då kan inte blodet gå över till barnet.

Varför då denna transfusion? Jo, vad jag förstod av dagens föredrag så får barnet syresatt blod, som kan vara av vikt för att barnet ska hålla ett bra blod värde och järnvärde under hela första året. Det finns också en betydande mängd stamceller i denna transfusion, samt antikroppar som skulle kunna ha betydelse för barnets försvar mot infektioner.

På svenska sjukhus verkade det, enligt föreläsarens runtringning, vanligare med tidig avnavling, även om man på vissa förlossningsavdelningar valt den sena varianten. Undrar hur det kan komma sig att man inte kan enas i frågan, då det ju helt uppenbart finns en hel del kunskap på området.

Tänk, att det alltid finns något att grunna på. Vilken tur!

Stor kram

Liisa